Storslaget Cepelova! Den slovakiska segrarinnan i årets Rolls-Royce Women’s Cup bevisade att hennes finalplats inte bara förtjänats tack vare en gynnsam lottning. I finalen bjöd nämligen den tjurskalliga och genom hela turneringen högpresterande rumänska Cadantu på värdigt motstånd och de båda spelarna utmanade genom hela finalen varandras tenniskompetens till det yttersta inför en stor och involverad publik.

Cepelovas resultatrad i Rolls-Royce Women’s Cup väckte innan finalen antingen respekt eller tvivelsmål tack vare ett möjligtvis tvivelaktigt motstånd. Den 18-åriga slovakiskan gled överraskande lätt genom lottningsträdets passager mot toppen. Förstaseedade Cohen såg formsvag ut i sin förstaomgång mot Cepelova och sopades ur turneringen tämligen diskret från sin undanskymda tillvaro på bana tre. I andra omgången skulle förra årets finalist, Jacqueline Cako, bjuda på hårdare motstånd, men slovakamerikanen spelade allt för defensivt och felavvägt i sin match mot den slovakiska förstaomgångsskrällen för att ha en ringaste chans att hävda sig. Cepelovas seger såg retsamt enkel ut och inte heller i sin kvartsfinal mot svenska Melander såg Cepelova ut att behöva förta sig. Med dessa insatser i bakhuvudet såg slovakiskan ut att vara det svagare semifinalkortet av alla – hon hade ju inte fått bekänna färg – och hennes semifinalopponent, Lim, hade gjort väsen av sig med flera respektingivande insatser och resultat. I den tidiga midsommaraftonsmorgonen klickade spelet dock monumentalt för fransyskan, som förmodligen hade haft nytta av en gedigen svensk midsommarsnaps för att släppa på stressen och spänningarna, som synbart påverkade hennes tidigare kassaskåpssäkra spel, vilket renderade den unga slovakiskan en finalbiljett.

På andra sidan nätet av finalen stod en 21-årig rumänska, som tvärtemot Cepelova verkligen hade behövt bekänna färg på sin snåriga väg fram till finalen. Brazhnikova, Kremen, Rogowska och Babos var spelare som hade tvingats se sig besegrade av den oortodoxa och litet egna rumänskan. Flera av dem hade dessutom retligt fått se matcherna glida dem ur händerna efter att Cadantu spelat upp sig.  Under veckan var det fler än en åskådare som höjde på ögonbrynen åt Cadantus spontana och egendomliga tilltag att ibland slå underhandsservar. Detta var emellertid inte det enda som nämndes i samma andetag som Cadantus namn. Ett annat utmärkande rumänskt tilltag var hennes maniska och skrupulösa beteende att dra fötter och racket i marken – en rutin liknande den vissa spelare har att inte trampa på linjerna mellan bollarna eller, som en viss välkänd spanjor, vilken placerar vattenflaskor och bananer på precis rätt position mellan gamen. Inte nog med att dessa ovanligheter gav spelaren karaktär – Cadantu tycktes inte precis missgynnas av dessa, då hon bevisligen vann matcher med stöd av de nämnda ”trygghetsprocedurerna”.

Vad skulle man då tro inför turneringens absolut sista match och obestridliga höjdpunkt? Var Cepelova verkligen kapabel att bjuda upp till dans mot den bevisligt skickliga Cadantu? Inte sent i matchen fick vi svaret – ett rungande ja på den senare frågan. Slovakiskan satte stundtals hård press på sin motståndare, spelade understundom framgångsrikt försvar, sökte sig ibland fram på nät och bröt då och då av med stoppbollar. Vad som var genomgripande var hennes noggrannhet, vilken också gav henne 6-4 i första set. Cadantu var dock inte på något vis utspelad. Några ruggiga forehandreturer såg till att Cepelova tvingades vara på sin vakt i de egna servegamen och rumänskan fick med matchklockans framskridande inte sällan oftare initiativet i bollarna. 6-3 i andra set gav publiken mer valuta för pengarna då finalen tvingades in i ett ovisst avgörande set. Cadantu gjorde några riktigt vassa game, men på det hela taget var Cepelova den mest homogena av de två kombattanterna. Cadantus oförmåga att dra nytta av det övertag hon lyckades få i bollduellerna bidrog till att setet sakta men säker gled över i Cepelovas händer – delvis eftersom hon inte heller lyckades vinna de längre slagväxlingarna. 6-4 till Kosicedottern i det avgörande setet kändes som en logisk och värdig avslutning på såväl finalen som turneringen.  

Cepelovas vinst drog dessutom ljus över hennes tidigare insatser. Ingen skugga bör falla över hennes motståndare – slutsegraren var helt enkelt för tempostark och noggrann för sina tidigare utmanare och utmanövrerade dessa på en mästares vis.

I framtiden har vi som bevistat tennisstadion nu ytterligare en kristinehamnsvinnare att följa på sin väg mot de stora arenorna. Simona Halep och Anna Tatishvili är redan där. Det finns delvis därför egentligen ingen anledning att underskatta hennes chanser att lyckas nå dit så som jag själv underskattade hennes spel under 2011 års Rolls-Royce Women’s Cup.

 

Mervana Jugic-Salkic och Emma Laine trivs uppenbarligen i Kristinehamn. På midsommaraftoneftermiddagen knep paret sin andra raka dubbelseger i Rolls-Royce Women’s Cup.

De båda länkarna i den bosniskfinska duon har båda band till Sverige. Jugic-Salkic föräldrar bor i Malmö, medan Emma Laine föddes i Karlstad under tiden hennes far, Erkki, som för ett par somrar sedan gick bort efter en båtincident, fortfarande var en fruktad målspruta i och titelgarant för Färjestads ishockey-A-lag. Under prisceremonin intygade de båda att de känner sig mycket hemmastadda i Kristinehamn och inte är främmande för att komma tillbaka nästa år – ”om turneringen inte blivit för stor”, vill säga, som Mervana Jugic-Salkic skämtade. Låt oss dock inte gå handlingarna i förväg. Finalen tåls att återberättas,

Slutrundan, som var planerad att börja vid lunch, var emellertid tvungen att skjutas upp till följd av att Timea Babos utkämpat en utdragen singelsemifinalstrid på morgonen och därefter utnyttjade rätten till vila mellan matcherna för att så långt det var möjligt återsamla sig och ladda om för den efterföljande finalstriden, där hon gick i krig med ryskan Kseni Lykina. De ställdes i denna alltså mot, på värmländsk mark, obesegrade Jugic-Salkic/Laine och vid en första anblick då de båda opponentparen äntrade banan blev de yttre likheterna mellan de båda ganska udda konstellationerna uppenbara. Ler och Långhalm var snarast Helan och Halvan, med Jugic-Salkic och Babos som två fyrtorn bredvid sin avsevärt mycket mindre medkämpar Laine och Lykina.

Skenet bedrar dock ibland och fördomar om tungfotade och otekniska gladiatorer slogs i finalen fullständigt i kras. Den kanske skickligaste och mest finkänsliga racketfäktaren på banan skulle oväntat visa sig vara den stora bosniskan, som under matchens gång bjöd på många precisa stoppvolleys och svårutförda undanläggningar i det lilla spelet vid nätet. Hennes därutöver många och regelbundna inbrytningar förorsakade stor skada för motståndarna, som inte bara förlorade poäng på direkt avgörande slag från Jugic-Salkic utan ständigt var tvungna att oroa sig ytterligare en inbrytning och på så sätt tvingades att utföra svåra slag och passeringar. Vad beträffar Babos, som idag kan titta tillbaka på en vecka med ett hektiskt spelschema, uppvisade den kraftfulla ungerskan inga som helst trötthetstecken i finalen utan fortsatte att pumpa på med sina utmärkande tunga grundslag och auktoritära serve, som inte bara var hård utan också säker, trots en besvärande hård skärgårdstypisk sydvästlig vind – en serve som otvivelaktigt bidragit till 18-åringens många dubbelframgångar på juniortouren.

Det förstaseedade tandemparet Jugic-Salkic/Laine började matchen bäst och vann första set med 6-4. I det andra setet fick publiken verkligen bli bekant med det dubbeltypiska ”no ad-systemet” och dess vådlighet. De flesta av setet game avgjordes med systemet som innebär att en avgörande poäng spelas vid 40-40 och returnerarna får välja vem som ska ta emot serven. Det går att tvista om huruvida detta förhållandevis nya påfund resulterar i att endast de mest mentalt oberörda och taktiskt drillade spelarna får en fördel eller om systemet håller dristigare och kanske sämre spelare om ryggen. Idag var utfallet i dessa game jämnt, men setet i sin helhet och därmed matchen och turneringen gick, efter några oförvaltade matchbollar, till Jugic-Salkic/Laine, som med finalvinsten alltså säkrade sin andra raka dubbeltitel i den värmländska skärgårdsstaden.

Avslutningsvis måste man säga att årets finalvinnare utgör två enastående företrädare för dubbelspelet som sig, som ofta får finna sig i att för en undanskymd tillvaro på tennisanläggningar och TV-tablåer. Jugic-Salkic/Laine är ett par som visar att dubbelspelet tillför liv och färg till den ibland enspårigt singeldominerade tennismålningen.                            

Årets enda utomhusförlagda if SO-tour utgjorde i år under torsdagen återigen en del av Rolls-Royce Women’s Cup och fortsätter att bidra till att ge turneringen färg och karaktär. 12 barn och ungdomar från främst södra Värmland hade lockats till Kristinehamns tennisstadion för att spela matcher och titta på proffstennis.
- if Stockholm Open Tour ger barnen en chans att träna på att spela match. Många gånger blir de tillsagda att de inte får göra det förrän de lärt sig spelreglerna ordentligt, påpekar Per Skott, tävlingsledare och initiativtagare till ungdomsarrangemanget. Uttalandet understryker betydelsen av if SO tours utbildande syfte.

Kvartsfinalkompotten i årets Women’s Cup blev en smakrik sådan. Fyra stycken kvartsfinaler med helt olika karaktärer ingick och med tre stycken pågåendes simultant var det inte helt lätt att bestämma sig för vilken man skulle satsa att lägga fokus på.

På centrecourten drabbade sympatiska australiensiskan Holland (bilden) samman med ungerska välbyggda stjärnskottet Babos. Centraleuropen spelade med stor utväxling och pondus, servade bra och var säker i overheadspelet – vilket lämnade Holland att spela andrafiolen. Slutresultatet blev således alldeles logiskt 6-2, 6-2. Samtidigt som sin landsmaninna var en annan australiensiska, Rogowska, inblandad i en svängig uppgörelse på bana tre. Mot rumänskan Cadantu skiftade initiativet mer än en gång. Spelaren från ”down under” inledde bäst och knep det första setet med 6-3 och såg ut att dominera tillställningen. Cadantu svarade dock och tog hem andra set med 6-0 för att på så sätta matchen i ett partärläge. Detta skulle dock inte alls kunna komma att tolkas som ett dödläge. Ställningskrig var det förvisso, men båda spelarna såg till att få ur det bästa ur varandra. Matchen krängde än hit än dit och inte sällan blev motkränget kraftigare ju mer den andra spelaren kämpade för att få övertaget. Rogowska spelade varierat och med gott omdöme, såg till att växla tempo och rycka i spelet, men Cadantu tycktes allt som oftast vara med på noterna och släppte inte greppet om matchen, som slutade 3-6, 6-0, 6-3 till Cadantu.

För svenskt vidkommande låg allt fokus idag på wild cardet Hilda Melander som ställdes inför en svår uppgift. Jana Cepelova, Slovakien, utgjorde det inte helt oävna motståndet, som också skulle visa sig oöverkomligt. Slovakiskan vann matchen med 6-3, 6-1. Trots detta lämnade Melanders insats mersmak. Hon må inte ha lika mycket kött på benen som exempelvis Johanna Larsson hade när hon debuterade i turneringen, men Melander gjorde ändå ett bättre resultat än Larsson andra gången hon besökte Kristinehamn. I den fjärde kvartsfinalen vann Lim med 5-7, 6-3, 6-3, men det var en godbit jag önskar jag hade hunnit smaka mer av.

Imorgon blir det semifinalspel och dubbelfinal. Låt se vad som gömmer sig djupare ner i fruktskålen.